Toto - västkustrockens kreatörer

2004-11-24 21:57
Cruisers avatar
Inlägg: 24
Instrument: Visa
100


1977-

Medlemmar:

David Paich (* 25/6 1954 i Los Angeles) Keyboards, sång 1977-
Steve Lukather (* 21/10 1957 i L.A) Gitarr, sång 1977-
Bobby Kimball (* 29/3 1947 i Vinton, Louisiana som Robert Toteaux) Sång 1977-84, 1998-
Steve Porcaro (* 2/9 1957 i Hartford, Connecticut) Keyboards, sång 1977-87
Jeff Porcaro (* 1/4 1953 i Hartford U 8/8 1992 i Los Angeles) Trummor 1977-92
David Hungate (* 1952? i Texas) Bas 1977-84
Mike Porcaro (* 29/5 1955 i Hartford, Conn.) Bas 1984-
Dennis "Fergie" Frederiksen (* 15/5 1951 i Wyoming, Michigan) Sång 1984-86
Joseph Williams (* i Santa Monica,Californien) Sång 1986-90
Jean-Michel Byron Sång 1990-91
Simon Phillips Trummor 1992-

Bandets ursprungliga medlemmar i fet stil

101
Fr. v.: Bobby Kimball (sång), Simon Phillips (trummor), Steve Lukather (gitarr, sång), Mike Porcaro (bas) samt David Paich (keyboards, sång)
104
Graydon


Rockgruppen Toto är ett amerikanskt band som spelar en vuxeninriktad rockmusik. I USA används ofta termen AOR (=Adult Orientated Rock). I Sverige är dock termen "Västkustrock" mer vanlig. Namnet kommer från det område varifrån de flesta musiker härrör, trakterna kring Los Angeles och San Francisco, där även de flesta musikstudior finns. Till saken hör nämligen att de flesta Västkustrockbands medlemmar ofta har ett parallellt arbete som studiomusiker vid sidan av sitt gruppjobb.
102
Graydon/Foster

Medan San Francisco är en tät stad av europeiskt snitt är Los Angeles utsträckt med många villaområden. Rocken kom att bli helt annorlunda här. I L.A. finns stora skivbolag som samarbetar med eller ägs av filmbolagen i Hollywood, som är en förstad till L.A. Filmbolagen kom att påverka rocken starkt med sin kommersialism och intresse av perfekt teknik. Kanske också det soliga vädret och det avslappnade sättet att leva gjorde sitt till. Enligt kritikerna förändrades rocken i L.A. genom att ta för stort intryck av countryn. Den blev för "söt och insmickrande och lite väl poppig". Det hämmade utvecklingen och snart hade New York rocken (östkustrocken) tagit över.
107
Boston

Det amerikanska rockbandet Toto har starkt bidragit till att skapa termen Västkustrock tillsammans med grupper som Huey Lewis And The News, Starship, Chicago, Styx, Journey och Boston samt artister som Jay Graydon, Bill Champlin och David Foster. Musikstilen som kanske nådde sin kulmen under åren 1975-85, har kommit att få utstå en hel del svidande kritik av musikkritiker, med följd att västkustbanden numer fått en undanskymd roll på de amerikanska hitlistorna. Västkustrocken hittar idag sina största fans i Japan och Europa (Skandinavien, Nederländerna och Tyskland i synnerhet).
103
Champlin


Toto kännetecknas, liksom de flesta västkustband, av tekniskt baserat gitarr och klaviaturbaserat material med starka inslag av blås- eller orkester-arrangemang. Även om den vokala biten inte är lika framtonande som i t. ex soulmusiken, så läggs en hel del vikt vid exv. kör-arrangemang. Toto lägger också stor vikt vid individuell instrumentell skicklighet och perfektionism inom ljud och teknik i sin musik. Men detta har också gett upphov till den största kritiken där ord som "sterilt", "mönstergillt" och "brist på originalitet" ofta används av deras kritiker. Gruppen har dock, främst genom de tidiga skivorna, lyckats skapa ett eget sound, med karaktäristiska klaviaturslingor, gitarriff och stundtals avancerade orkestrala inslag kombinerat med rock.
106
Journey

De tidiga åren
Egentligen var redan samtliga medlemmars framtid utstakade när medlemmarna träffades och bildade bandet Toto. Samtliga hade musikaliska rötter på fädernet och i deras hem flödade dagligen musik. David Paichs far Marty, som var musikproducent och kompositör för filmbolagen i Hollywood, inspirerade säkert sonen till att välja den musikaliska banan. David tog pianolektioner som barn och var redan i tidiga tonår en skicklig keyboardist.

Men även i familjen Porcaro, som f.ö härstammade från östkusten, var säkert faderns råd guld värda i det stundande yrkesvalet. Fadern Joe var ett aktat namn i jazzkretsar och hade gott om arbete som percussionist både på skivor och vid olika live-framträdanden. Men alldeles självklart var ändå inte inflytandet, enligt Jeff:

- "Jag höll mest på med musik för nöjes skull. Tog lektioner ett tag, men slutade när jag tyckte det blev tråkigt."

Jeff hade istället planer på att bli konstnär, särskilt i High School-åldern. Att han halkade in i musiksvängen berodde egentligen på, enligt honom själv, att det var ett enkelt sätt att tjäna pengar under studietiden. Själv sade han om den tiden efteråt:
108
Fr.v. Jeff Porcaro och David Paich

- "Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli trummis när jag gick High School. Jag skulle bli gitarrist, för jag var hängiven Hendrix-fan."

Hans bror Mike, som senare ersatte bandets ursprunglige basist Hungate, har sagt om faderns inverkan av yrke på syskonskaran:

- "Pappa tyckte att jag skulle bli den som spelade trummor. Vi brukade ställa oss runt trumsetet när vi var små, och när vi spelat i tio minuter var jag alltid den som ropade på pappa och ville att han skulle lyssna. Men efter att vi flyttat till Californien från Connecticut började jag ta lektioner i kontrabas. Jag fick ofta jobb vid bröllop och judiska fester. Snart hade pappa köpt mig en el-bas, men jag brydde mig inte om den så värst mycket. Men en dag så tänkte jag för mig själv: jag borde nog ge den en chans...."
109
Mike Porcaro

Den yngste av bröderna, Steve, började med piano redan som femåring, men påpekar att:

- "Som barn tillbringade jag mer tid på baseballplanen än jag borde ha gjort. Jag blev aldrig tvingad att spela och våra föräldrar hade förmodligen blivit lika belåtna om vi blivit rörmokare alla tre."
110
Steve Porcaro

Familjerna Paich och Porcaro blev bekanta när fäderna arbetade tillsammans i Glenn Campbells TV-program. Sönerna hade snart gemensamma musikintressen, trots att David var tre år före Jeff i studierna vid Grant High School i San Fernando dalen. De två bildade gruppen Rural Still Life och försökte följa i idolen Jimi Hendrix fotspår så gott det gick. Bland bandets nytillkomna medlemmar fanns förutom Porcaros, också skolkamraterna David Hungate och Steve Lukather. Tillsammans spelade och övade de i familjen Porcaros garage.

- "Vi var väl i femtonårsåldern och var mest intresserade av engelska band", minns David Paich."Det var rätt ovanligt bland amerikanska tonåringar. Vi tyckte att band som The Stones, Led Zeppelin och Yes hade mer image. Dessutom är det viktigt i sammanhanget att säga att vi började redan i High School-åldern. Det är så många som tror att vi möttes i någon studio. Det är skitsnack!", fortsätter Paich.

Hungate var, till skillnad från de övriga, en nykomling i grannskapet, dit han flyttat från Texas som tonåring. Lukather däremot var född och uppvuxen i området. Till skillnad från familjerna Paich och Porcaro hade han ingen musiker-bakgrund i släkten:

- "Ingen annan i min familj har någon musik-talang överhuvudtaget. Jag var familjens svarta får!"
111
Steve Lukather

Talang eller inte, så blev det Steve Porcaro och Lukather själv som tog över skolbandet Rural Still Life när Paich och senare också Jeff Porcaro tog examen och försvann därmed från skolans rockscen.

När de blivande medlemmarna i Toto så småningom lämnade High School försökte några att skaffa sig civila arbeten, medan andra försökte sig på en musikalisk karriär direkt. Alltefter så hade dock samtliga slagit in på den musikaliska banan, förmodligen påverkade av varandra. Snart hade de alla gjort sig ett namn antingen som artister, studiomusiker, kompositörer eller som i Paichs fall, en duktig arrangör.
105
Chicago

Den som lyckades snabbast var dock Hungate. Han var snart basist bakom artister som Leo Sayer, Barbra Streisand och Pointer Sisters. Han hjälpte snart Jeff Porcaro in i bilden genom att rekommendera honom som trummis till de nygifta Sonny och Cher. Jeff blev deras permanente trummis t.o.m 1973, när han istället anslöt sig till Steely Dan och spelade på deras skiva Katy Lied.

David Paich däremot, gjorde sig ett namn i början och mitten av 70-talet när han skrev och arrangerade material till Boz Scaggs kritikerrosade album Silk Degrees 1976 samt arrangerade låtar till Doobie Brothers. I mitten av 70-talet fick Paich sällskap av Steve Porcaro, som också spelat med en del kända namn som Leo Sayer och Gary Wright. Steve Lukather låg inte heller han på latsidan och bidrog med sitt kunnande till artister som Hall&Oates och Alice Cooper. Dessutom skrev han eget material och deltog på Valerie Carters LP i mitten av 70-talet.

-"Vi fick mycket jobb tillsammans helt enkelt för att vi var ett team och visade ingen avundsjuka eller missunnsamhet gentemot varandras framgångar.", minns Paich. "Det fanns hundratals studiomusiker, men vi var ett samspelt band som kunde jobba effektivt i studiomiljön. Vi var aldrig i avsaknad av bra anbud var och en av oss, men vi valde att jobba ihop bara för att vi njöt av att spela ihop."

Toto bildas
Under arbetet med att lägga in bakgrundsspåren på Silk Degrees, föddes idén hos Jeff Porcaro och David Paich att det nog började vara dags att bilda ett eget band. Man samlade snabbt ihop Hungate, Steve Porcaro, Lukather och även Mike Porcaro, trots att denne inte deltog i några av gruppens tidiga inspelningar. Det enda som saknades var en sångare. Man kontaktade Bobby Kimball som hade uppträtt med en del New Orleans-band innan han flyttade till Californien för att ingå i gruppen S.S Fools. Han hade lärt känna Paich och Jeff Porcaro när de gjort en demo tillsammans.
112
Bobby Kimball

-"Efter att ha jobbat med Boz Scaggs platta Silk Degrees, blev det en sorts lejdbrev till ett skivkontrakt. Vi var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle", minns David Paich.

När bandet var bildat tog man sig namnet Toto. En del hävdar att namnet härrör från Kimballs ursprungliga efternamn av fransk härkomst (Toteaux), emedan andra påstår att det är hämtat från filmen Trollkarlen från Oz, där ju Dorothys hund heter just så.
113

Gruppens första LP, Toto, gavs ut genom bolaget Columbias försorg. LP:n föregicks av en guld-singel, "Hold The Line". Singeln som blev en riktig hit, nådde som bäst femteplats på Billboard listan och hjälpte upp hela skivan till att sälja platina. Två andra singlar släpptes också från albumet nämligen "I´ll Supply The Love" samt "Georgy Porgy". Ingen av dem tog sig dock upp på Billboards top 40 lista. Skivan är en av gruppens främsta och vartenda spår håller hög musikalisk kvalitet. Något som kom att ligga gruppen i fatet under många år. Otaliga är ju de exempel på grupper och artister som fått prestations-ångest efter en toppendebut.

Skivan präglas av en softad jazzrock som ibland stinger till med musikaliskt ekvilibristiska finesser, ofta i slutet av spåren. Hela åtta av skivans tio spår är f.ö skrivna av David Paich. Skivans omslag kom även att bli gruppens logotyp. Ett riddarsvärd med metallring och ordensband, ett vanligt motiv i keltiska och anglosaxiska myter. Omslaget, som har viss hårdrockskaraktär, är ritat av Philip Garris på en idéskiss av Jeff Porcaro. Garris kom också att designa senare omslag.

Bandet gjorde alltså bra ifrån sig för att vara nykomlingar och blev följdaktligen också nominerade till Bästa Nykomling vid Grammy galan. Men bandet hade inte stor lycka på singellistorna. Fram till 1982 nådde inte en enda singel bland de tjugo bästa. Å andra sidan kan bandets skrala framgångar på singellistorna också förklaras i bolagets ovilja att släppa singlar ur deras album-produktioner. Från bandets andra LP Hydra (1979), släpptes bara en singel "99". Skivan som inte blev en lika stor försäljningssuccé som föregångaren, sålde ändå tillräckligt för att få guld.
114

Skivan var producerad av gruppen i samarbete med Tom Knox och fick en ganska stark hårdrockskaraktär, med tunga gitarriff. Musikaliskt sett står denna skiva som klar kontrast till den första, och det är väl bara singelspåret som ens kommer i närheten av den finess som återfinns på debutalbumet.

David Paich kommenterar:

- "Efter en så stark debut blev pressen enorm. Du planerar inte så mycket inför din debut, du spelar och skivbolaget investerar. Det är inte mer med det. Men efteråt måste du ta ut kompassriktningen. Faran att du stagnerar är stor om du inte håller i gång."
115

Efter två års tystnad, släppte man så sin tredje skiva Turn Back, producerad av gruppen i samarbete med Geoff Workman. Även från denna skiva släpptes bara en enda singel, "Goodbye Elenor". Denna skiva drog åt den tyngre rocken liksom sin föregångare Hydra, och framstår kanske på pappret som bandets största misslyckande. Trots detta så finns på skivan några guldkorn i bl.a "Million Miles Away" med en Steve Lukather i högform på gitarr. Stark blues-feeling och rejäl dos Toto-sound. Skivan blev dock en försäljningsmässig flopp, och Toto verkade inte bli mer än en parentes i listan över framgångsrika rockband.

- "Vi började faktiskt undra om vi någonsin skulle få uppleva det vi alltid drömt om." (David Paich igen.)

Framgång
116

Men så kom bandets mästerverk i mars 1982, Toto IV. Skivan hade vadbandet saknat tidigare, en stor hitpotential bland de flesta låtarna och succén var också given. Tydligen hade gruppen insett att något måste hända med deras musikaliska inriktning. Till arbetet tog man kontakt med den i Hollywood kände James Newton Howard, som skrivit, arrangerat och dirigerat en mängd filmmusik genom åren. Inför denna skiva valde man att satsa på stora orkestrala avsnitt kombinerat med rockmusik. Ett koncept som skulle visa sig hålla.

Den första singeln som släpptes var "Rosanna" som låg tvåa på Billboard under fem sommarveckor. Låten fick sitt namn efter skådespelerskan Rosanna Arquette som då var Steve Porcaros flickvän. Få skådespelerskor torde väl ha blivit omsjungna som henne. Hon har sedan dess också hunnit med ett förhållande med Peter Gabriel som också tillägnat henne en sång.

David Paich vill dock så här i efterhand inte riktigt skriva under teorin om hur låten fick sitt namn.

- "Jag kände tre olika flickor under den här tiden. Låten har något av dem alla tre. När jag sedan träffade Rosanna (Arquette) lånade jag hennes namn till titeln.Däremot skrev Steve en låt som kom med på Hydra, "A Secret Love", som jag tror han skrev just när han blivit kär i Rosanna Arquette. Sedan har väl folk blandat ihop korten litegrann."

Rosanna är en av gruppens mest välkända låtar och blev stilbildande för för otaliga musikstuderande med sin snärtiga inledning på trummor, sitt blåsarrangemang och förstås Steve Lukathers berömda solo på gitarr.

Efter "Make Believe" som gjorde en blygsam placering, kom så fullträffen bandet så hett efterlängtat. Deras hittills största hit, "Africa" släpptes som singel i oktober och började en odyssé som nådde sin kulmen i februari 1983 när den låg etta på Billboard. Låten skrevs av David Paich och Jeff Porcaro och ingen annan Toto-låt har nått denna framgång till dags dato.

- "Jag låg vaken framför TV:n en kväll, när de visade en dokumentär om svälten i Afrika", minns David Paich. "Den kom att fastna i mitt huvud, och jag försökte senare återskapa vad jag sett och hur det skulle varit om jag kunnat åka dit och hjälpa till."

Andra singlar från skivan var svulstiga balladen"I Won´t Hold You Back" samt "Waiting For Your Love".

- "I Won´t Hold You Back" är en typisk Steve Lukather-låt", berättar David Paich vidare. "Han blev kvar sent i studion en dag och blev tvungen att sova över där. Med honom fanns en flygel och när vi andra kom på morgonen hade Steve klart med låten. Den innehåller så mycket smärta, också det typiskt Steve. Dessutom gjorde han den på mindre än två minuter!"
117

Skivan fick också sin rättmätiga uppskattning vid Grammy galan 1982. Gruppen dominerade tillställningen med sina sex statyetter. Skivan blev Årets Album, och fick även pris för Bästa Produktion. "Rosanna" blev Årets Singel och fick även pris för Bästa Vokal Arrangemang. Att priset Årets Singel inte gick till gruppens enda singeletta "Africa" förklaras av attden inte nådde sin position under 1982. Den släpptes helt enkelt för sent.

Toto-medlemmar fick även pris för Årets Producent. Paich, Jeff Porcaro och Jerry Hey fick pris för Bästa Instrumentella Arrangemang till Sång i "Rosanna". En stark blåssektion med Earth, Wind & Fire erfarne Jerry Hey borgade för det priset. Steve Lukather fick dessutom individuellt pris under galan för att ha skrivit Årets Rhythm & Blues Sång tillsammans med Jay Graydon och Bill Champlin från Chicago. Låten var "Turn Your Love Around" och framfördes av George Benson.

-" Detta var precis det vi jobbat så hårt för, och alla förstod vår glädje. Men samtidigt tyckte vi det var viktigt att utvecklas. Att inte kopiera oss själva eller falla in i någon sorts trend." (David Paich igen)

Framgångarna blev också en föremål för kritikernas skarpa ordalag. En av dem, Dave Marsh på Rolling Stone, var speciellt hård i bedömningen:

- "Den här samlingen av Los Angeles musiker har lyckats med ett album som har takt och ton men ingen hjärna. Standardiserade poplåtar och med sånginsatser som inte ens skulle få godkänt på en bar frampå småtimmarna."
119
Fergie Frederiksen

Andra kritiker skrädde inte heller orden, vilket fick Jeff Porcaro att fälla följande kommentar i tidningen BAM:

- "Kritikerna är inte mer än en hög tondöva idioter. Man kan ju undra vad de har för musikerfarenhet själva, som ger dem rätten att uttrycka sig på detta sätt."

Den officiella kritiken till trots, var gruppens medlemmar mycket uppskattade för sina musikaliska och individuella kvaliteter, och andra musiker välkomnade dem gärna till sina projekt. Michael Jackson tog hjälp av många av bandmedlemmarna till sin LP Thriller. Den skivan kom f.ö att bli 1983 års storsegrare vid Grammy galan på samma sätt som Toto blivit året innan med sin Toto IV. Vid -83 års gala tog Steve och Jeff Porcaro och Steve Lukather hem priset tillsammans med Jackson för dennes hit "Beat It". Steve Porcaro fick även en Grammy för sitt vokala arrangemang och arbete på hela albumet, som vann titeln Årets Album. Även David Paich och Steve Lukather deltog på skivan med sina instrumentala insatser.

Gruppen förändras
Innan Toto kunde ge sig i kast med nästa egna projekt blev man tvungna att hitta en ny sångare. Bobby Kimball fick försöka sig på en solo-karriär, och lämnade bandet. Att han inte drog jämt med övriga i bandet bidrog säkert till avskedet.

- "I ett band går det inte att ha enstaka medlemmar som kör sitt eget lopp. Det finns helt enkelt inte plats för divalater och jet-set beteende. Hans livsstil passade helt enkelt inte in i bandet längre", sade t ex Steve Lukather om Kimballs avhopp.

Kimball dök dock snart upp i Frank Farians hårdrocks- projekt Far Corporation. Tyskfödde producenten Farian hade tidigare gjort sig känd som mannen bakom disco-giganterna Boney M. Gruppen fick också ganska snart en hit med en karbonpapperskopia av Led Zeppelins "Stairway To Heaven" 1985. Men framgångarna uteblev därefter och Kimball lämnade bandet tämligen omgående. Han förde därefter en ganska tynande tillvaro med diverse frilansuppgifter, men kom 1990 ut med en hörvärd CD tillsammans med Frankfurts Symfoniorkester. På skivan spelas ett flertal av Totos hits även från den period där Kimball redan lämnat bandet. Det är dock en något sliten Kimball som möter lyssnaren och tyvärr en bit från den form han visade under sina år med Toto, men fortfarande klart hörvärd. En av topparna på skivan är deras version av "Isolation".
118

Under tiden hade Toto hittat Kimballs efterträdare. Det blev den då 33-årige Dennis "Fergie" Frederiksen från Wyoming med skandinavisk påbrå. Han infriade de krav som bandet ställde på en sångare, dvs ligga i det högre registret på skalan och med skarp, nästan metallisk karaktär. De hårda krav gruppen företedde på ljudbild och teknik gällde naturligtvis även för sången, vilket i sin tur ställde ganska hårda krav på att sångaren höll rösten i trim. Frederiksen var även låtskrivare och hade tidigare sjungit med band som Trillion i Chicago och LeRoux från New Orleans.

Men även på instrumentsidan började det röra på sig. David Hungate misstrivdes med den undanskymda plats han förde som basist. Dessutom började bandet, enligt Hungate, att fjärma sig alltmer från den tillbakalutade jazzrocken som gruppen haft på första skivan och alltmer fläckvis på de övriga. Han blev dessutom i allt högre grad engagerad på annat håll som studiomusiker. Valet av hans efterträdare utgjorde dock inga problem. Mellanbrodern i Porcaro-familjen hade ju alla förutsättningar för att ta dennes plats. Han hade ju redan spelat med bandet på vissa live-spelningar, men utan att ha deltagit på någon skiva, undantaget då ett inhopp på cello på Toto IV. Mike Porcaro som ju tillhört High School-embryot till Toto, Rural Still Life, utgjorde således redan en naturlig länk till bandet.
120

Andra projekt försenade dock albumet. Ett av projekten var att göra filmmusik till den av David Lynch producerade Science Fiction-filmen Dune. Bandet tog hjälp av David Paichs far Marty med flertalet år inom branschen för att arrangera materialet. Ett annat projekt blev att komponera en signatur till boxnings-turneringen vid OS i Los Angeles 1984. Det blev den instrumentala skapelsen "Moodido" ("The Match") och kom att ingå på skivan The Official Music Of The XXIIIrd Olympiad Los Angeles, 1984, utgiven på Columbia.
121

Efter att alla sidoprojekt var avslutade kunde så arbetet med nästa album komma igång, och 1984 kom så Isolation. En uppföljare till Toto IV, men bara till sound och arrangemang. Bandet backades upp av orkester och blåssektioner och vissa låtar når långt, som exempelvis titelspåret och "Change of Heart". Dess lyckade blandning av symfonislingor och gitarrarrangemang hade dock svårt att fånga den stora lyssnarskaran. Försäljningen gick inte lika bra som vid föregångaren av naturliga skäl: det fanns helt enkelt ingen riktig hitpotential bland materialet. Men försäljningssiffrorna kom ändå att ligga på tal i närheten av Toto IV, så någon flopp rörde det sig inte om. bandets konserter var mycket välbesökta och 1985 genomfördes en världsturné till Australien, Japan, Europa och avslutades med en turné tvärs över USA. Albumet har två singlar, "Stranger In Town" samt den poppiga "Holyanna", där den förstnämnda når högst på Billboardlistan.

Fler förändringar
122
Joseph Williams

1986 byter bandet sångare igen. Frederiksen kommer inte överens med bandet och deras åsikter går isär för ofta för att ett samarbete skall vara givande, tycker Fredriksen och går sin väg. I hans ställe kommer Joseph Williams, och i och med det blir ännu en musiker-familj representerad i gruppen. Josephs far John Williams är orkesterledare för Bostons symfoniorkester , och liksom David Paichs far Marty, även han en känd filmmusikskapare, och hans mor är skådespelerskan Barbara Ruick. Uppvuxen i Encino i San Fernando dalen har han givit ut ett soloalbum på MCA och arbetat i tre år som körsångare bakom Jeffrey Osborne.
123

Williams första projekt med Toto blir gruppens sjätte album Fahrenheit. Här lämnar Toto de svulstiga arrangemangen och arbetar med enkla grepp och nöjer sig som mest med vissa blåsarrangemang. däremot använder man sig av namnkunniga gästartister. Namn som Michael McDonald, Don Henley och självaste Miles Davis ger sina individuella bidrag till skivan. Skivan har ett brett spektrum och här ryms allt från tuff rock som "Can´t Stand It Any Longer" till ballader "I´ll Be Over You" och ren jazz "Don't Stop Me Now", där Miles Davis gör ett inhopp. Den stora spridningen i stil hos materialet gör dock att den hamnar i de nedre regionerna på listorna. Två singlar blir det även från detta album, "I´ll Be Over You" och "WithoutYour Love". Av dessa når den förstnämnda högst och intar en elfteplats på Billboard nov 1986. Detta är också en bland, i mitt tycke, bästa låtar gruppen gjort. Text och musik av Steve Lukather och Randy Goodrum.

Gruppen drabbas av en betydande förlust i februari 1987. Yngste Porcaro-brodern Steve lämnar bandet. Han anser sig inte kunna avsätta tid för gruppsamarbetet och vill liksom Hungate ägna mer tid åt arbetet som studiomusiker.

- "Min bror kände att han inte hade tillräckligt att säga till om i bandet. Han älskade att skriva musik, men de flesta av hans låtar höll inte för något av våra album. Steve blev till slut frustrerad och sökte sig ut på egna ben. Det har ju också visat sig lyckosamt", minns hans bror Mike.

Trots att Steve inte officiellt längre är medlem i bandet så fortsätter han ändå över nästa album.

Det är ingen hemlighet att diskussionsvågorna inom bandet ibland går höga, och som så många gånger tidigare rör det sig om vilken stil bandet ska anamma. En linje som drivs starkt av gitarristen Steve Lukather är en tillbakagång till starkt gitarrbaserat rockmaterial med hårdrocksinfluenser.
124

I april 1988 släpps bandets sjunde album, påpassligt nog döpt till The Seventh One. Trots Lukathers strävan om hårdare stil är denna platta snarare en tillbakagång till en mer tillrättalagd poppigare stil, med inslag av blås och stråkar på en del spår. Skivans konvolut är dessutom nästan en exakt kopia av gruppens första skiva, och är en variant av gruppens logotyp, ett svärd omgärdat med ringar av metall. Kanske det enda hos skivan som tillsammans med låten "Only The Children" påminner om hårdrock. Steve Lukathers gitarrsolo på denna låt är av allra yppersta studioklass f.ö. Logotypen är för övrigt åter ritad av Philip Garris baserat på en skiss av den konstintresserade Jeff Porcaro.

-"Detta album förde oss tillbaka till till Toto IV epoken" minns David Paich. "Den hade mycket av gamla tiders rock-känsla."

Skivan producerades av Earth, Wind & Fires George Massenburg och Little Feats Bill Payne. Detta påverkade säkert också den tillrättalagda inriktning skivan fick. Det blev också gruppens första digitalt inspeladeskiva. Skivan innehåller en av gruppens största hits, trallvänliga "Stop Loving You" men också bland Totoiter den högt i kurs stående "Pamela". Det var också den singel som nådde högst från albumet. På skivan finns också den tekniskt skickliga "Home Of The Brave". Lyssna gärna till Jeff Porcaros skickliga trumspel i slutet av spåret.

Gruppen gav sig ut på en ny världsturné, men hade också problem.Drogmissbruk hos vissa medlemmar kombinerat med studiojobb för andra gjorde att gruppen kom in i en lång, men enligt dem själva, frivillig tystnad. Steve Lukather gjorde solodebut med plattan Lukather, där han backades upp bl a av Eddie vanHalen. Paich sysselsatte sig med sin hobby, filmmusik, tillsammans med sin far.

- "Mer än tio års studioarbete och turnéliv började ta ut sin rätt. Vi ville låta Toto vila ett tag och tillåta oss arbeta med andra, ladda batterierna och utveckla nya idéer", minns Paich.

Sångaren Joseph Williams alkoholproblem föranledde dock att hans medlemskap i gruppen inte förnyades. Han tog istället, liksom Kimball en del ströjobb, och kom så småningom att ge sig ut på turné bland annat med andra västkustrockare. Istället tillkom den sydafrikanske sångaren Jean-Michel Byron. Och för att inte försvinna från publikens medvetande helt och hållet gavs 1990 ut ett samlings-album kombinerat med nytt material, med Paich och Byron som författare och musiksättare. En världsturné inleds också.
125

Samlingsskivan går dock trögt och inte heller lanseringen av singeln "Love Has The Power" går något vidare. Den soulinspirerade Byron har redan från början problem med att smälta in i bandet och hos dess fans, och trots ett riktigt hyfsat spår "Out Of Love" där Byron är medkompositör, så spricker samarbetet efter bara ett knappt år.

-" Skivbolagets idé att prova Byron som sångare visade sig bli en katastrof. Ytterligare ett misslyckande." (David Paich)

Bandet (och enligt Paich speciellt gruppens fans) anser sig därefter inte behöva någon ny sångare, utan satsar på Paich och Lukather, samt diverse inplockade körmedlemmar, som t.ex Fred White från Earth, Wind & Fire. Bandet börjar nu samla kraft för nästa album och kryper in i studion för att förbereda. En "nöjesspelning" hinner gruppen dock med. Exotiska och lockande Luleå i Sverige blir den morot gruppen behöver som uppehåll i det krävande studioarbetet. Ingen anar att detta blir den sista live-framträdande gruppen gör med Jeff Porcaro i livet. Bandet flyger till Luleå och gör en spelning på kvällen och återvänder till Los Angeles dagen därpå. Spelningen blir lyckad, och det mest minnesvärda förutom musiken är David Paichs resoluta ingripande när det tenderar att bli kaos i publiken. Någon trycker på och ett flertal riskerar att klämmas framme vid scenen, när Paich avbryter spelningen, ställer sig vid scenkanten och hotar att omedelbart lämna den om inte publiken skärper sig. Hotet får avsedd verkan och spelningen fortsätter utan missöden.
126

Tillbaka i studion får äntligen Steve Lukather gehör för den tanke han hyst väldigt länge. Bandet kommer med material som har stark rockkaraktär och t.o.m på vissa spår har dragning åt blues-hållet. Att den skicklige gitarristen Lukather har fått råda här står helt klart. Kingdom Of Desire ger fansen viss skräckblandad förtjusning. Det tydliga Toto-soundet är nästan helt och hållet borta. Endast i de lugna "2 Hearts" och "The Other Side" ges man en antydan av gruppens forna sound.

Men just när skivan är färdigmixad och singeln "Don´t Chain My Heart" ska ges ut som en aptitretare till skivan, sker tragedin. Den åttonde augusti 1992 hittas Jeff Porcaro död i sin trädgård. Först anges dödsorsaken vara en "allergisk reaktion mot växtgiftet Dursban", eftersom dödsfallet inträffade under trädgårdsarbete. Men senare ändras orsaken till "död av hjärtinfarkt pga mångårigt kokainmissbruk". Gruppen själva hävdar dock bestämt att den förstnämnda versionen är den sanna:

- "Det surrade så många rykten omkring Jeffs död. Alltifrån mystiska förgiftningar till överdoser av narkotika. Jeff dog genom att han andades in giftiga ångor av ett farligt insektsbekämpningsmedel. Han var i färd med att sätta ut en grill i trädgården. Han trodde sig klara av giftet utan experthjälp och dessutom utan vare sig skyddskläder eller mask. Kort innan hade han duschat och detta bidrog också till den tragiska olyckan" förklarar Paich.

Dödsbudet chockar gruppens medlemmar mycket svårt, som trots detta beslutar sig för att fortsätta sitt planerade arbete eftersom de anser att det också varit Porcaros vilja.

- " Jag tyckte att Jeffs död var lika tragisk som Led Zeppelins trummis John Bonham. Hur ersätter man en så´n exceptionellt duktig musiker? Dessutom var ju Jeff så mycket mer. Han skrev texter och designade skivomslag och var ju tillsammans med mig bandets grundare och därför något av gruppens vägledare" säger David Paich. "Jag har inte hämtat mig från hans död, men jag står i någon slags andlig kontakt med honom och är helt säker på att han spelar med de andra där uppe någonstans".
127
Jeff Porcaro 1954-1992

Gruppen får dock akuta problem i och med att singeln redan hunnit ges ut i handeln och lanseringen också kräver att en video spelas in snarast. Problemet löser sig genom att bandet tar kontakt med en svensk beundrare som under gruppens sista gemensamma konsert i Luleå, filmade gruppen från scenen och backstage. Till turnén tar man kontakt med den engelske trummisen Simon Phillips som spelat bl a med The Who. Man beslutar sig även för att dedikera skivan till Jeff Porcaros minne. Trots det traumatiska frånfället av gruppens kanske största namn, bestämmer sig de övriga för att fortsätta. Huvudsakliga orsaken till detta är enligt David Paich att detta skulle varit Jeff Porcaros vilja om han fått bestämma själv.
128

Under den efterföljande turnén efter Kingdom of Desire bestämmer sig gruppen för att spela in en Live platta. Under en spelning i Holland spelas Absolutely Live in. Detta blir den första skiva som ges ut av gruppen utan Jeff Porcaro. Skivans konvolut ger en något symbolisk bild av det chockartade dödsfallet. Ett champagneglas som spräcks. På skivans baksida avbildas en karikatyr som Jeff Porcaro själv ritat, av en bisarr mansfigur i skepparuniform, med ett liknande glas i handen och genom den utstuckna tungan går ett Toto-svärd i miniatyr med en spetsad oliv. Steve Lukather bär förresten denna bild som tatuering på överarmen.

Musiken är helt enkelt ett slags Greatest Hits i Live-version. Ofta är det svårt att fånga den stämning och inramning som finns på en konsert på skiva, och detta lyckas inte heller riktigt här. Om det beror på gruppen eller tekniken vill jag låta vara osagt. Hursomhelst är detta Simon Phillips elddop och det kan inte ha varit lätt att ersätta Jeff Porcaro, och han måste ha känt av publikens saknad mer än en gång. Annars präglas väl skivan av Steve Lukathers hårdrocksperiod och hans långa gitarrsolon har ibland nästan en tendens att slå över. Dock finns på skivan ett underbart medley med gruppens många lugna låtar och Steves glansnummer "I'll Be Over You" står i en klass för sig. Den låten ÄR Steve Lukather. Gruppens skicklighet rent tekniskt kommer också bättre fram på en liveplatta än på studiomaterial. Vad jag saknar är dock en manlig sångare som kan ta gruppens låtar i de högre skalorna. Att de övriga inte räcker till är inget nytt, och att ha kvinnliga sångare är ett nytt grepp, men i jämlikhetens tecken till trots, inget jag vill ha. Men enligt gruppen själva så är det fansens vilja att Steve ska sköta sången och då finns det inget annat alternativ än att låna duktiga körare till resten...
129
Steve Lukather in action
130
Simon Phillips

Nu följer en period när gruppen låter alla planer på en fortsättning vila. Trycket från fansen på en återgång till det sound som varit gruppens kännetecken och signum från de tidiga plattorna och Toto IV i synnerhet, ökar. Och när Lukather dessutom får "spela av sig" på soloplattan "Candyman", bestämmer sig gruppen för att krypa in i studion igen och försöka på nytt. Krafterna som försvunnit med Jeff kommer tillbaka och lusten och viljan likaså. Man löser trumffrågan definitivt med att göra Simon Phillips till gruppens permanente trummis.

När gruppens nya sammansättning samlas för att börja inspelningarna har också körmedlemmarna Jenny Douglas-McRae och John James kommit nästan att betraktas som bandmedlemmar. Deras insatser från senaste turnén har rönt stor uppskattning från fansen. Jämfört med tidigare så söker David Paich hjälp från andra kända västkustskrivare, som Glen Ballard och till medproducent väljer man Stan Lynch.
131

Slutprodukten blir Tambu. Gruppens åttonde "rena" studioalbum och det första utan bandets grundare och mentor Jeff Porcaro. Skivan spelas in i Los Angeles, men Sony i USA, som ju äger Columbia Records, finner ingen marknad för gruppen i hemlandet och vägrar finansiera en utgivning. Problemet löser sig genom att Sony i Europa tar på sig ansvaret för utgivandet. Skivan lanseras och utges således i Europa och Japan långt innan skivan kommer att ges ut i bandets hemland. Tiderna har förändrats.

Skivan sågas, givetvis, jämns med fotknölarna av förståsigpåarna inom modern musik. Av gruppens fans och objektiva kritiker räknas skivan som det bästa som gruppen gett ut sedan The Seventh One, och någon menar att det t.o.m. är det näst bästa album gruppen släppt efter Toto IV. Skivans spår är en blandad historia, och har ingredienser från de flesta musikstilar och inriktningar. Men däremot finns inte ett spår av den blues och "slammerrock" som präglade Kingdom of Desire. Gruppens första singel blir den lugna och vemodiga "I Will Remember". Det blir också den låt som tar sig högst på listorna. Albumet är mycket jämnt till karaktären, men saknar en riktigt klar hit, vilket bidrar till att den hamnar i kön av album på listorna. Men mycket av det "gamla" Toto finns där och man anar en doft av den gamla sofistikerade, tekniskt skickliga finess som utmärkte bandet tidigare. Men Steve Lukather som vokalist når inte riktigt ända fram. Han passar till de vemodiga smärtfyllda låtarna, men i övrigt lyckas han inte riktigt bära upp låtarna. Ett mycket bra spår är också plattans allra sista låt "The Road Goes On". En ren klar låt av typiskt västkustsnitt, där Steve bevisar att han är, i mitt tycke, studiovärldens kanske skickligaste gitarrist. Spåret med det något självdistanserade namnet "Dave's Gone Skiing" är väl att betrakta som något av "Jake To The Bone" 2. Den instrumentala succén från förra albumet.
132

Till den efterföljande turnén anlitar gruppen samma turnékoreograf som skapade U2s legendariska "Zoo-TV" tour. Scenen får inte riktigt lika "spejsade" utseende, men innehåller för bandet så nyskapande saker som en s.k. videotrone. Turnén är en succé, om inte publikt, så i alla fall musikaliskt. Trots att huvuddelen av konsertmaterialet givetvis kommer från senaste plattan, så är de gamla tongångarna i klar dominans. Min subjektiva bedömning är att detta också är Simon Phillips legitimering som Jeff Porcaros ersättare i gruppen, och fansen visar också denne den rättmätiga uppskattning han är värd. Phillips ÄR en mycket skicklig trummis och får också bevisa det. Han ska inte ersätta Jeff musikaliskt, för det kan ingen, utan han ska spela trummor på SITT sätt, och gör det också. Han har har tillfört en ny sida till gruppen.

Av låtarna från turnén kan sägas att "Home of the Brave" var kanske kvällens höjdpunkt tillsammans med kvällens överraskning: "A Million Miles Away" som åtminstone i mitt fall fick en revival. Originalet sjungs ju av Bobby Kimball, men Steve gjorde låten rättvisa och hans gitarrspel fick en att rysa. En absolut höjdare!

Gruppens framtid består i att möta det stundande tjugoårsjubiléet som skivproducerande grupp. Det gör man genom att under våren ge ut albumet "Toto XX" med gamla tidigare outgivna spår från samtliga eror utom Frederiksen och Byron erorna. Det blir mycket material av och med Jeff Porcaro. Allt enligt brodern Mike. Dessutom planeras ytterligare ett studioalbum och efterföljande turné. På frågan om inte Toto liksom många andra band ska göra en återförening med sin gamle vokalist Bobby Kimball, svarar Steve Lukather i en radiointervju helt frankt:

- Chansen att det ska hända är lika stor som att finnen i min röv ska bli levande...

Så var det med den saken... Däremot är min personliga förhoppning dock att kanske Joseph Williams dyker upp igen. Han vore en välkommen överraskning lagom till tjugoårsjubiléet..

Än har vi inte hört eller sett det sista av Toto, skaparna av begreppet Västkustmusik, och historien om ett skolband som blev världskändisar och yrkesmusiker på heltid...

Bo Åström
Cruiser99
Permanent länkAnmäl
2005-06-02 13:08
Stefan Wållbergs avatar
Inlägg: 12
Instrument: Visa
Men nu är ju Bobby Kimball med i Toto. Undrar hur det är med Steve Lukathers finne i arslet?
Suarn
Permanent länkAnmäl
2005-06-04 13:07
Cruisers avatar
Inlägg: 24
Instrument: Visa
torsdag 2 juni 2005, kl 13:08 skrev Suarn
Men nu är ju Bobby Kimball med i Toto. Undrar hur det är med Steve Lukathers finne i arslet?


Precis! Har aldrig hört honom förklara detta, men den gång jag träffar Lukather så blir det förmodligen en av de första frågor jag tänker ställa honom...
Cruiser99
Permanent länkAnmäl
2006-11-15 11:36
Knudans avatar
Inlägg: 11
Instrument: Visa
Tack! Riktigt kul läsning... ett riktigt bra band. Kul att se att de samarbetat med earth wind & fire som också är skitbra. De borde slå sig ihop och köra nån spelning precis som chicago och earth wind & fire gjorde.
Permanent länkAnmäl
2007-06-04 08:27
Robert Blombergs avatar
Inlägg: 8
Instrument: Visa
Inte dags att uppdatera denna tråden lite..? ;)
Permanent länkAnmäl
2007-07-26 23:18
lolslamers avatar
Inlägg: 3
Instrument: Visa
Kompletterar med några födelsedatum från toto99.com:

David Hungate (5/8 1948) - Jeff Porcaro dog samma datum 1992
Rättelse: Mike P ersatte Hungate 1982 (inte 1984)

Joseph Williams (1/6 1960)
Simon Phillips (6/2 1957)

Greg Phillinganes (12/5 1956) Keyboards, Sång 2005-
Permanent länkAnmäl