Work of Art - Artwork (2008)
2009-07-23 05:20
Har du någonsin sett Singing Bee på TV3 så har du även, ovetande eller ej, sett programmets fasta manlige sångare. Han sjunger versen fram till den refräng som de tävlande ska sätta. Lars Säfsund heter han och till vardags är han även musikalartist och sångare i den svenska västkustrockakten Work of Art. Bandet består av tre personer och förutom Säfsund på sång och keyboard så består gruppen av Robert Säll på gitarr och Herman Furin på trummor. Gänget träffades på musikhögskolan och bildade Work of Art redan 1992 men lyckades inte hålla karriären igång mer än under studietiden. Efter examen splittrades trion bara för att återförenas 1998 då gänget satte igång att skriva och spela in låtar med ett album som främsta mål. Säfsunds engagemang i Wallmans salonger och musikaler gjorde dock att bandets arbete lades på is. Säll och Furin fortsatte dock arbetet och letade under tiden efter en ny sångare. Till slut hade de material för en skiva och frågade Säfsund om han kunde tänka sig att ställa upp. Som ljudtekniker. Säfsund är nämligen duktig inom det området också. Men när Säfsund fick höra det material som duon skapat var han snabbt med på tåget som sångare. Albumet Artwork var fött.
Debutalbumet har alltså flera års arbete bakom sig och är en genomarbetad välpolerad skapelse full av ambitiösa riff, slingor och sångstämmor. Materialet är oerhört välskrivet och låtarna håller hög klass. Intressant är att skivan nästan inte innehåller några ballader alls. Det ska ses mer som en tillgång än något annat. Gruppen säger sig själva vara inspirerade av Toto vilket hörs påtagligt i några spår. Men västkustrocksgenren överlag har hittat in i albumet och det har också gjort att bandet förlitat sig på AOR-experterna, italienska skivbolaget Frontiers, för utgivning av albumet. Gitarr och synt kombinerat med Säfsunds högt pitchade röst har skapat ett fräscht och sprudlande västkustsound som inte får lyssnaren att gäspa sig igenom albumet. Trots den välpolerade ytan ryms nämligen en imponerande variation i låtarna vilket gör att man inte drabbas av ljudblindhet efter tionde genomlyssningen. Något som annars är en stor risk för (över)ambitiösa AOR-band.
1) Why do I? Bandets öppningsspår är en imponerande inledning som rycker tag i lyssnaren från det att Sälls första gitarriff frigör sig. Här är influenserna påtagliga från Giant och Sälls gitarrspel påminner inte så lite om Dann Huffs. Ett betyg så gott som något!
2) Maria Övergången till andra låten sker helt intervallöst och den synkoperade, något mörka, gitarrinledningen är oerhört imponerande. Bryggan med efterföljande refräng kommer tämligen direkt och är fräsch, glad och trallvänlig. Gitarrsolot måhända något mer ostrukturerat än väntat, men utgången är hög på känt Lukather-maner.
3) Camelia Och apropå Lukather och Toto: en av albumets största Toto-paralleller kommer i tredje låten. Inte bara i titeln, som ju påminner om en av Totos största hit Pamela, utan även refrängen, gitarriffet och det marimba-liknande syntljudet ger låten en tydlig hint om Toto under The seventh one-eran. Nästan så att det skulle ha varit kul att höra vad Joseph Williams kunnat göra av låten. Sälls gitarrsolo är tragiskt kort men oerhört melodiskt och en skär påminnelse om Lukathers sällsamma stunder som känslosam solopåläggare.
4) Her only lie Albumets kanske bästa spår kommer i turordning fyra. Här lyckas bandet inte kopiera något annat band än just sig själva förutom inledningen där jag nog kan erkänna en dragning åt Journey-hållet. Intelligent upplägg, rapp vers, underskön stämsång och en refräng som sitter som en envis sommarmygga efter första genomlyssningen. Herman Furin bidrar starkt även till att markera variationerna i låten. Sälls gitarrsolo hade fått Tommy Denander stolt.
5) Too late Något obestämd början med ett envist robotliknande syntljud får mig lite tveksam i början. Men låten förpackas snyggt efterhand. Inte lika västkustglättig men ett dovt synkoperat riff ger likväl melodin ett bra driv. Bra solo och okomplicerad brygga och vers gör att låten går hem i skuggan av föregående låt.
6) Whenever U sleep Samtliga bröder Porcaro inklusive fader Joe och Joseph Williams på sång var en gång tänkt under arbetsnamnet Porcaro Brothers, men Jeffs tragiska frånfälle skrinlade projektet för alltid. Hade det nu en gång blivit verklighet hade detta mycket väl kunnat vara en låt från det albumet. Inledningen känns oerhört Porcaro-aktig, inte minst genom den starka syntslingan och gitarriffet. Syntsolot har stor Steve Porcaro-faktor.
7) Once in a lifetime Albumets enda ballad dyker upp på plats sju i spellistan. Jag har vuxit från såsiga power-ballader men måste ändå säga att den här låten klarar sig undan med hedern i behåll. Gitarrsolot dock lite för kort för toppbetyg. Men Säfsunds sång går hem klockrent. Han höjer tonen i alldeles rätt lägen och undviker att smeta på för mycket med känslorna. Bra gjort, tycker jag.
8) Piece of mind Låttiteln skvallrar Boston, men det inledande introt säger... the Cars! Och inte så lite påminner inledningen om åttiotalsakten the Cars och deras låt "You might think" men med betydligt fläskigare gitarrer. Säll hittar ett mycket bra riff som kraftigt markerar rytm och dynamik i låten. Furins finurliga trumspel ackompanjerar mycket väl vilket gör att låtens rytmdel ger låten liv och finess kombinerat med urkraft. Oslagbar bilåkarlåt!
9) Lost without your love Albumets mörkaste låt handlar föga förvånande om sviken kärlek och brustet hjärta. Släkttrådarna till Giant blir åter tydliga både i riff som melodi. En svulstig upptempolåt med en rejäl portion smärta i såväl led- som stämsång. Gitarrsolot har en dussör av blues.
10) Like no other Passande namn på den låt som bryter mest mot mönstret. Inledande stämsången á la Take 6 förbyts så småningom till en uppkäftig och kaxig nästan funkig vers som sedan övergår till klassisk västkustrefräng för att sedan återgå till finstämd stämsång och softa melodislingor i bryggan. En omväxlande och därigenom stimulerande avbrott på skivan. Pluspoäng för tempohöjningen i slutet som för tanken till Totos första album där det var mer regel än undantag att hitta på nummer av exkvilibristisk finess i sluttampen på låtarna.
11) Cover me Den som följt Steve Lukathers utveckling på senaste år känner igen sig i Robert Sälls gitarrsound i de två sista spåren, särskilt i mellanspelet på detta elfte, som tydligt påminner om Totos titelspår från sista/senaste "Falling in between". Kraftigt distat och med en rejäl portion styrka i anslaget. Säfsunds sång i inledningen är tydligt influerat av Fergie Frederiksen men når inte riktigt lika högt på skalan, tyvärr. Mer hårdrock än västkust får mig på defensiven men låten ger ingalunda avsmak.
12) One hour Samma gitarrsound följer med i skivans avslutningsspår och det är uppenbart att Steve Lukathers och Totos sista alster påverkat trion avsevärt. Säfsunds sång går nu ner i tonerna och blir mer återhållsam och uttrycksfull. Suggestiva och mörka toner som sedan ju mer låten fortskrider öppnar upp och ökar i styrka och omfång. Albumets kanske mest expressiva låt lämnar en imponerande svallvåg efter sig och avslöjar ett band som inte är så glättigt oskuldsfulla som majoriteten av plattan föreslår.
Köp den, föreslår undertecknad kort.
Debutalbumet har alltså flera års arbete bakom sig och är en genomarbetad välpolerad skapelse full av ambitiösa riff, slingor och sångstämmor. Materialet är oerhört välskrivet och låtarna håller hög klass. Intressant är att skivan nästan inte innehåller några ballader alls. Det ska ses mer som en tillgång än något annat. Gruppen säger sig själva vara inspirerade av Toto vilket hörs påtagligt i några spår. Men västkustrocksgenren överlag har hittat in i albumet och det har också gjort att bandet förlitat sig på AOR-experterna, italienska skivbolaget Frontiers, för utgivning av albumet. Gitarr och synt kombinerat med Säfsunds högt pitchade röst har skapat ett fräscht och sprudlande västkustsound som inte får lyssnaren att gäspa sig igenom albumet. Trots den välpolerade ytan ryms nämligen en imponerande variation i låtarna vilket gör att man inte drabbas av ljudblindhet efter tionde genomlyssningen. Något som annars är en stor risk för (över)ambitiösa AOR-band.
1) Why do I? Bandets öppningsspår är en imponerande inledning som rycker tag i lyssnaren från det att Sälls första gitarriff frigör sig. Här är influenserna påtagliga från Giant och Sälls gitarrspel påminner inte så lite om Dann Huffs. Ett betyg så gott som något!
2) Maria Övergången till andra låten sker helt intervallöst och den synkoperade, något mörka, gitarrinledningen är oerhört imponerande. Bryggan med efterföljande refräng kommer tämligen direkt och är fräsch, glad och trallvänlig. Gitarrsolot måhända något mer ostrukturerat än väntat, men utgången är hög på känt Lukather-maner.
3) Camelia Och apropå Lukather och Toto: en av albumets största Toto-paralleller kommer i tredje låten. Inte bara i titeln, som ju påminner om en av Totos största hit Pamela, utan även refrängen, gitarriffet och det marimba-liknande syntljudet ger låten en tydlig hint om Toto under The seventh one-eran. Nästan så att det skulle ha varit kul att höra vad Joseph Williams kunnat göra av låten. Sälls gitarrsolo är tragiskt kort men oerhört melodiskt och en skär påminnelse om Lukathers sällsamma stunder som känslosam solopåläggare.
4) Her only lie Albumets kanske bästa spår kommer i turordning fyra. Här lyckas bandet inte kopiera något annat band än just sig själva förutom inledningen där jag nog kan erkänna en dragning åt Journey-hållet. Intelligent upplägg, rapp vers, underskön stämsång och en refräng som sitter som en envis sommarmygga efter första genomlyssningen. Herman Furin bidrar starkt även till att markera variationerna i låten. Sälls gitarrsolo hade fått Tommy Denander stolt.
5) Too late Något obestämd början med ett envist robotliknande syntljud får mig lite tveksam i början. Men låten förpackas snyggt efterhand. Inte lika västkustglättig men ett dovt synkoperat riff ger likväl melodin ett bra driv. Bra solo och okomplicerad brygga och vers gör att låten går hem i skuggan av föregående låt.
6) Whenever U sleep Samtliga bröder Porcaro inklusive fader Joe och Joseph Williams på sång var en gång tänkt under arbetsnamnet Porcaro Brothers, men Jeffs tragiska frånfälle skrinlade projektet för alltid. Hade det nu en gång blivit verklighet hade detta mycket väl kunnat vara en låt från det albumet. Inledningen känns oerhört Porcaro-aktig, inte minst genom den starka syntslingan och gitarriffet. Syntsolot har stor Steve Porcaro-faktor.
7) Once in a lifetime Albumets enda ballad dyker upp på plats sju i spellistan. Jag har vuxit från såsiga power-ballader men måste ändå säga att den här låten klarar sig undan med hedern i behåll. Gitarrsolot dock lite för kort för toppbetyg. Men Säfsunds sång går hem klockrent. Han höjer tonen i alldeles rätt lägen och undviker att smeta på för mycket med känslorna. Bra gjort, tycker jag.
8) Piece of mind Låttiteln skvallrar Boston, men det inledande introt säger... the Cars! Och inte så lite påminner inledningen om åttiotalsakten the Cars och deras låt "You might think" men med betydligt fläskigare gitarrer. Säll hittar ett mycket bra riff som kraftigt markerar rytm och dynamik i låten. Furins finurliga trumspel ackompanjerar mycket väl vilket gör att låtens rytmdel ger låten liv och finess kombinerat med urkraft. Oslagbar bilåkarlåt!
9) Lost without your love Albumets mörkaste låt handlar föga förvånande om sviken kärlek och brustet hjärta. Släkttrådarna till Giant blir åter tydliga både i riff som melodi. En svulstig upptempolåt med en rejäl portion smärta i såväl led- som stämsång. Gitarrsolot har en dussör av blues.
10) Like no other Passande namn på den låt som bryter mest mot mönstret. Inledande stämsången á la Take 6 förbyts så småningom till en uppkäftig och kaxig nästan funkig vers som sedan övergår till klassisk västkustrefräng för att sedan återgå till finstämd stämsång och softa melodislingor i bryggan. En omväxlande och därigenom stimulerande avbrott på skivan. Pluspoäng för tempohöjningen i slutet som för tanken till Totos första album där det var mer regel än undantag att hitta på nummer av exkvilibristisk finess i sluttampen på låtarna.
11) Cover me Den som följt Steve Lukathers utveckling på senaste år känner igen sig i Robert Sälls gitarrsound i de två sista spåren, särskilt i mellanspelet på detta elfte, som tydligt påminner om Totos titelspår från sista/senaste "Falling in between". Kraftigt distat och med en rejäl portion styrka i anslaget. Säfsunds sång i inledningen är tydligt influerat av Fergie Frederiksen men når inte riktigt lika högt på skalan, tyvärr. Mer hårdrock än västkust får mig på defensiven men låten ger ingalunda avsmak.
12) One hour Samma gitarrsound följer med i skivans avslutningsspår och det är uppenbart att Steve Lukathers och Totos sista alster påverkat trion avsevärt. Säfsunds sång går nu ner i tonerna och blir mer återhållsam och uttrycksfull. Suggestiva och mörka toner som sedan ju mer låten fortskrider öppnar upp och ökar i styrka och omfång. Albumets kanske mest expressiva låt lämnar en imponerande svallvåg efter sig och avslöjar ett band som inte är så glättigt oskuldsfulla som majoriteten av plattan föreslår.
Köp den, föreslår undertecknad kort.
Cruiser99
